Rörelsen, lika viktig då som nu.

Under ett besök på ett utedass en solig sommardag i Dalarna så gjorde Ifkankan ett spektakulärt fynd. Brevid toalettsitsen låg en hög med gamla FIB aktuellt. Som alltid så ögnade Ifkankan igenom dom för att se om där fanns nåt intressant repotage, eller bara kladdiga bilder på tanter. Tror tidningen var från 1979-80? och där fanns denna mycket läsvärda artikel om dåtidens kamratgigant Anders Bernmar. Har skrivit av hela artikeln så nu får ni faktist ta er tid och läsa igenom.
Kanske är det detta Arne skriker sig hes om på träningarna. Rörelse! Rörelsen!

Vad har Änglarna som inte andra har?

Svenska fotbollsmatcher kan påminna om begravningsförättningar. Publiken är ungefär lika munter. Det är ofta orättvist mot skådespelarna, men så trista är dom inte, men vi på läktarna är av ett svårflörtat släkte och är det inte champange som bjuds så surar vi.

Jag begriper inte va det är för speciellt med ”Änglarna” i år. De har för all del klarat sig bra som nykomlingar, men inte är den fotboll de bjuder på överlägsen all annan i Sverige. Ändå kommer publiken just tillderas matcher och uppträder i en feststämning, som är direkt osvensk. Vad har IFK Göteborg som de andra inte har?

”Änglarna” har, hemma och borta, hittills svarat för en tredjedel av allsvenskans sammanlagda åskådarantal! Det börjar röra sig utanför Nya Ullevi flera timmar före matchen. Folk kommer med svängande blåvita flaggor, klädda i blåvitt. En trogen gäst är den treåriga schäfertiken Bibbi, skrudad, givetvis, i blåvitt kamrattäcke och förväntansfull svansföring. Kommersen av tillbehör, vimplar, T-tröjor, mössor och halsdukar är intensiv, priserna höga, men folk köper och klär på sig av hjärtans lust. Anders Bernmar står brevid och ler milt. ”Rörelsen” kallar han fenomenet. Hotar den att stagnera ett ögonblick, trollar han genast fram ett nyss ess ur rockärmen. Nu senast är det Ralf Edström.

Granskar man ”Änglarna” närmare som lag upptäcker man inget särskilt. Man kan säga att det är en skicklig blandning av gammalt och ungt, sammantaget ett habilt gäng, men enskild lyskraft som Torbjörn Nilsson hade saknas. Det skulle vara Olle Nordin och inhopparen Janne Nilsson, ibland även Ove Kindvall när han har medvind och solen i ryggen. Björn Nordqvist är naturligtvis beundransvärd men absolut ingen ”crowd pleaser” som lirar för galleriet. Reine Almqvist är numera segare än någonsin i steget och bakåt finns väldiga luckor. Inte ens målvakten Janne Nordström inger längre förtroende. Det spelar ingen roll var i allsvenskan Änglarna ligger efter en tredjedel av serien, det finns ändå ungefär tio lag som är lika bra… Fast dem skiter publiken i!

Det är fråga om pefekt marknadsföring. IFK-ledningen har gett massmedia exakt vad de gick och längtade efter, och nu skrivs och pratas det så mycket gratisreklam om ”Änglarna” att de blivit liksom självspelande. Andra och mycket starkare krafter än Bernmar håller numera ”rörelsen” igång. Mätt i spaltmeter framförallt i Göteborgstidningarna, får ”Änglarna” mångdubbelt mera än alla de andra tillsammans. Klart att de, Örgryte, GAIS m.fl, är sura. Man menar att de har sig själva att skylla. De och hela Göteborgsfotbollen var på nedgång, när Anders Bernmar & CO slog till. Det var öppet mål, om man säger så.
Konkurrensen får väl vänta, deras tid kommer kanske. Men då gäller det att ha sin produkt fix och färdig och kasta ut den i exakt rätt ögonblick. Det gäller alla varor, även fotbollslag. Det fick Anders bernmar lära sig som reklamchef på EPA.